Jag har läst boken En riktig våldtäktsman skriven av Katarina Wennstam. Wennstam började som kriminalreporter på SVT och sadlade sedan om till att skriva böcker. Böcker baserade på sådant som hon sett på rättegångar och läst i domar.
I de två böckerna Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman är det just våldtäktsfrågan som hon fördjupat sig i. I Flickan och skulden har hon lagt fokus på offret och hur de oftast diskrimineras i rätten.
I En riktig våldtäktsman läggs fokus istället på förbrytaren och på den generella, ibland kanske också diskriminerande/fördomsfulla synen på den ”typiske våldtäktsmannen”. Är alla män en potentiell våldtäktsman?
Katarina Wennstam har inte bara många åsikter inom området hon skriver om. Hon är också väldigt påläst och man märker att hennes intresse har lett henne till att gräva ännu djupare.
På det viset brukar hon många av de journalistiska verktygen när hon har sammanställt just dessa två reportageböcker.
Förundersökningarna har varit grundliga. Hon har intervjuat offer, förbrytare, poliser, psykologer och andra forskare inom ämnen som kan vara relevanta. Hon har besökt ungdomsanstalter, suttit med på rättegångar och läst x antal domslut för att kunna dra slutsatser som sedan presenteras i böckerna.
De fakta hon har fått fram presenterar hon på ett sätt där hon varierar egna resonemang, med litterära återgivningar av specifika fall. Tillsammans med detta väver hon även in intervjuer med andra relevanta personer.
De litterära återgivningarna är baserade på domslut och intervjuer som hon gjort, men om de är helt korrekt återgivna vet jag inte. Men det är känslan man får i alla fall. Och Wennstam är bra på att återge källor.
Men det är väl där en av riskerna finns med just att mixa litterära återgivningar med faktisk fakta, eller intervju. Det blir svårt att skilja på fiktion och verklighet, om det i detta fall skulle vara någon skillnad.
Jag gillar det här sättet att skriva. Det ger liv i texten och man får en mer realistisk uppfattning av det hela än om man bara skulle återge fakta och prata om folk i abstrakt form. Genom att ge en berättelse får man en annan inblick. Men som sagt, vissa risker finns ju.
Men källkritik, sanning och etik tycker jag fortfarande ska vara grundstenar i böcker som man väljer att kalla dokumentära. Det är en del av dokumentationen, att det ska vara god bakgrundsfakta och att läsaren kan lita på att det den läser är sant. Och om man vill ge en berättelse som målar upp det, men som inte är baserat på en sann händelse tycker jag att man kan återge det på ett stiligt sätt i texten.
På återskrivande
tisdag 24 mars 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)