Fallet med den homosexuelles mördare är minst sagt komplicerat. Man skulle kunna göra det enkelt för sig. Det finns ingen mening i att publicera något om deras religion och trosuppfattning då polisen hävdar att det inte finns något som tyder på hatbrott. End of story liksom.
Två av punkterna i Spelregler för press, radio och tv, gör det ännu tydligare.
10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.
16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.
Samtidigt finns det en möjlighet/risk att det är ett hatbrott det handlar om. Polisen utesluter det inte helt och fullt. Det är detta som försvarar exempelvis Aftonbladets val av publicering om de misstänktas religiösa tillhörighet. Att folk annars skulle börja spekulera om det själva tycker jag dock är ett ganska dåligt argument som chefredaktör Helin kommer med. Även om mediernas syfte är att granska och lyfta fram flera vinklar av händelser så är det främsta syftet att rapportera om skeenden som går att styrka med tydliga, säkra källor och de fakta som återges ska vara relevanta och sakriktiga, inga spekulationer.
I detta fall kan som sagt de misstänktas trosuppfattningar komma att vara relevant om det visar sig vara ett hatbrott, och en journalist vill alltid ha egna uppgifter och vara först med att publicera nya vinklar.
I det här fallet skulle jag som ansvarig utgivare ha gjort som Kvällspressen, nämna bloggen men inte mer än så. Man ger den delen av historien men håller fortfarande på detaljerna. Detaljer man kan publicera om det kommer nya uppgifter som tyder på att de kan vara relevanta.
Gråzonerna är större än de svart/vita zonerna. Det är en av utmaningarna som journalisten ändå på något vis älskar att ställa sig till. Etik och resonemang utifrån etiken är en del av yrket. I och med Internet försvinner dock en del av etiken. Eller Internet gör det möjligt för vem som helst att publicera vad som helst, och det finns många som inte gör samma överväganden som en faktisk journalist. Detta gör att journalisten känner en viss press att börja tänja på sina gränser också, man vill ju fortfarande ha scoopet. Det är den nya tidens utmaning; att försöka stå emot att ta upp kampen med Internet. Det är fortfarande inte upp till journalisten att hänga ut människor i den mån som vissa människor på Internet tycker om att göra.
På återskrivande!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej Therese!
SvaraRaderaJag tycker att du har gjort intressanta reflektioner kring det ämnet vi fick tilldelade i denna uppgift. Dock så tycker jag att du hoppade in lite hastigt på det i början. Om man inte läser samma kurs som du och veta att vi lyssnat på ett radioprogram som handlar om den mördade homosexuella mannen så skulle man inte riktigt förstått förrän kanske lite längre ner.
Jag tycker om när du skriver "Det är fortfarande inte upp till journalisten att hänga ut människor i den mån som vissa människor på Internet tycker om att göra". För det är verkligen så himla sant. Dessvärre har ju vissa tidningar, då framförallt kvällstidningar börjat att likna skvallertidningar litegrann.
Jag tycker att dina resonemang är väldigt intressanta och jag håller med dig om det allra mesta.
MVH Linda Carlén-HAllström
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaHej Therese,
SvaraRaderadenna vecka är det min uppgift att kommentera ditt blogginlägg!
Det du skriver är intressant att läsa och jag kan nästan tycka att du skulle skrivit längre för att kunna utveckla ditt resonemang än mer för du verkar ha mycket att säga! Men det du skriver är som sagt intressant och ditt resonemang är korrekt tycker jag, precis som Linda här ovan skriver. Jag har kommit fram till ungefär samma sak i mitt inlägg, att det liksom inte är värt att en tidning jämför sig med en blogg och hetsas till att publicera tvivelaktiga detaljer. Även om detta är ett ämne som får en att tänka en hel del och frågan är om man ändå inte känner sig mer förvirrad nu såhär efteråt!
Hur som helst, bra jobbat och lycka till framöver /Sofia Brunzell. (Jag tog bort det jag skrev alldeles precis då jag glömt skriva vem det var ifrån. Så kan det gå. Här kommer ett närmast identiskt alltså!)
Therese,
SvaraRaderaPrecis som du skriver är relationen mellan den icke-journalistiska verksamheten på nätet och den publicistiskt ansvariga verksamheten inom tidningar, radio och tv intressant. För även om massmedierna håller fast vid en etiskt ansvarig hållning så kommer publiceringar på internet att påverka hur mycket frihet gammelmedierna får behålla.
Och visst är det så att gråzonerna dominerar. Livet är ju sällan svart-vitt, så hur skulle bevakningen av livsviktiga frågor kunna ske utifrån en svart-vit normskala. Till syvende och sist är sunt förnuft och moral hos den enskilde journalisten det man måste förlita sig på!
/Mia
Jag hade nog gått ett steg längre än dig och publicerat fler detaljer om bloggen, så som att den innehåller aggressiva hatförklaringar mot homosexuella ur ett extremislamistiskt perspektiv. Men jag hade även framhållt att killen inte var misstänkt för hatbrott, vilket många läsare säkert hade trott annars.
SvaraRaderaEftersom att detaljerna är relevanta i sammanhanget så tycker jag inte att det strider mot "Spelreglerna".