I boken The elements of journalism har ett antal olika kriterier och krav på journalisten resonerats fram. Som journalist bär man ett stort ansvar gentemot allmänheten, uppenbarligen då man är en del av dem som delger information och nyheter till befolkningen.
Journalistens roll i samhället har dock fått nya omständigheter att anpassa sig efter. Den har inte ändrats, att förmedla nyheter är fortfarande huvuduppgiften, dock finns det nu nya kanaler och forum som gör att begreppet journalism blivit bredare, gränserna kring journalistik har blivit vagare.
Eller har dem?
Man pratar om sociala medier, så som Internet och bloggar. Och man pratar om gammelmedierna, den hederliga skrivande tidningsjournalisten. (Om man ska generalisera.) Givetvis påverkar de varandra, men frågan är om man egentligen kan koppla dem samman?
Idag påstår man att alla kan vara sin egen media, att vem som helst kan publicera vad som helst. Så är det ju. Men som de nämner i The elements of journalism, alla som har publicerat något blir inte automatiskt journalister.
Men att möjligheten finns att publicera vad som helst gör att kraven blir större på den yrkesverksamma journalisten. Inte nog med att man måste vara först med sin nyhet, nu för tiden måste den kanske också vara smaskigare. Samtidigt får inte journalisten gå ifrån sina principer med grundlig bakgrundresearch och trovärdighet. Något som många Internetpubliceringar gör. Just därför vet jag inte om man kan kalla det media. Eller media kan man kalla det. Men jag håller med The elements of journalism att vissa krav måste följas för att det skall kunna räknas som ett journalistiskt arbete.
När något skall publiceras i ett korrekt journalistiskt syfte så ska det som sagt för det första gå att bevisa sanningen i det. Man ska ha tänkt ett snäpp längre när man funderar kring vem det är man skriver för och varför. Relevansen i det man skriver ska ha övervägts och man får inte göra en höna av en fjäder.
Att det nu är lättare att ta del av ”nyheter” som kanske inte följer de principerna kan egentligen starta en positiv utveckling. Det höjer kraven på den ”seriösa” journalisten. Och journalisten kan ju även ta till sig en oseriös story och göra något av den, om man har rätt ambitioner. Att mer oseriöst publiceras tycker jag också kan påverka nyhetskonsumenterna. Allmänheten måste bli mindre naiv och blir mer källkritiska. Om de stöter på fler texter/nyheter som de kanske inte känner är trovärdiga, börjar de se kritiskt på andra texter också.
Det kan ju inverka negativt också, att nyhetskonsumenten generaliserar och inte litar på något som skrivs. Eller att den litar blint på sådant som publiceras i ”respekterade” tidningar men blånekar till sådant som lyfts fram i exempelvis en blogg.
Att bloggar och andra liknande fenomen idag publicerar ”nyheter” pressar också dagens yrkesjournalister till att prestera bättre. De måste vara snabbare, mer trovärdiga, hitta nya vinklar. Bloggar och andra forum kan hjälpa journalisten hitta nyheter, tendenser, undersökningar, skvaller som en grund för något att bygga vidare på.
Jag tycker det är viktigt att man fortfarande gör en skillnad mellan media och media. Likväl som man inte ska dra alla människor över en kam bör man nog inte dra alla texter över en kam. Det finns vissa kriterier som ska följas för att det skall kunna kallas journalistik. Men jag ställer mig ändå positiv till de nya forum som idag finns för amatören att också göra sig hörd.
Tack och hej!
måndag 18 maj 2009
söndag 19 april 2009
Blogg D Kampanjsjournalistik på gott och ont
På Enköpings-Postens sportredaktion (där jag jobbar) har ämnet ”brist på konstgräsplan i Enköpingsområdet” varit väldigt hett. Det är många fotbollslag som är i behov av konstgräs och kommunen har i många år lovat att fixa fram en plan. Ännu finns den inte, men den håller äntligen på att byggas. (Dock är den inte klar förrän till nästa säsong.)
I krönikor har konstgräset nämnts. Många artiklar om kommunbeslut har publicerats och varje gång som en lite längre intervju har gjorts med valfri fotbollstränare har konstgräset tagits upp.
Än så länge har inte några talonger eller upprop arrangerats av tidningen, och därför är detta kanske inte ett exempel på en faktisk kampanj, men omedvetet är det ju just en kampanj som förs.
Sådan här journalistik kan på något vis störa mig. Men jag tillägger på en gång att jag har varit delaktig i detta. Små lokala föreningar behöver bättre förutsättningar för att ha något att sätta emot de större föreningarna.
I en krönika får man skriva vad man vill. Och att rapportera om kommunbeslut och ställa politikerna mot väggen och kräva svar på fördröjningar är också helt rätt, det är ett exempel på perfekt journalistik egentligen. Men när man slänger in det i alla sammanhang som har med fotboll att göra, så blir det lite smygsubjektivt. Nu är det visserligen så inom flera områden just när vi pratar om lokaltidningar. Men när det smygs in i artiklar tycker jag att det kan bli fel.
Då är det bättre som tidningarna gjorde i Dawiit Isaak-fallet och var väldigt tydliga med att det faktiskt var en kampanj, eftersom Sveriges fyra största tidningar gick ut samtidigt och gjorde ett upprop.
Och som medier har man ändå den makten att kunna påverka och nå ut till så pass många människor som möjligt. Och detta är ändå ett fall som på många sätt känns väldigt tydligt vad som är svart och vitt. Det låter fel att säga så. Det är inte medierna som ska bestämma vad som är svart och vitt, men i detta fall tror jag ändå inte att så många låter sig påverkas av medias ställningstagande. Det blir liksom automatiskt ett allmänt ställningstagande, som i och för sig kan vara fött ifrån mediernas.
Så min slutsats blir att jag är för kampanjjournalistik om man gör det tydligt för läsaren att det är en färdig värdering som är gjord och att det är vinklat på det sättet.
På återskrivande!
I krönikor har konstgräset nämnts. Många artiklar om kommunbeslut har publicerats och varje gång som en lite längre intervju har gjorts med valfri fotbollstränare har konstgräset tagits upp.
Än så länge har inte några talonger eller upprop arrangerats av tidningen, och därför är detta kanske inte ett exempel på en faktisk kampanj, men omedvetet är det ju just en kampanj som förs.
Sådan här journalistik kan på något vis störa mig. Men jag tillägger på en gång att jag har varit delaktig i detta. Små lokala föreningar behöver bättre förutsättningar för att ha något att sätta emot de större föreningarna.
I en krönika får man skriva vad man vill. Och att rapportera om kommunbeslut och ställa politikerna mot väggen och kräva svar på fördröjningar är också helt rätt, det är ett exempel på perfekt journalistik egentligen. Men när man slänger in det i alla sammanhang som har med fotboll att göra, så blir det lite smygsubjektivt. Nu är det visserligen så inom flera områden just när vi pratar om lokaltidningar. Men när det smygs in i artiklar tycker jag att det kan bli fel.
Då är det bättre som tidningarna gjorde i Dawiit Isaak-fallet och var väldigt tydliga med att det faktiskt var en kampanj, eftersom Sveriges fyra största tidningar gick ut samtidigt och gjorde ett upprop.
Och som medier har man ändå den makten att kunna påverka och nå ut till så pass många människor som möjligt. Och detta är ändå ett fall som på många sätt känns väldigt tydligt vad som är svart och vitt. Det låter fel att säga så. Det är inte medierna som ska bestämma vad som är svart och vitt, men i detta fall tror jag ändå inte att så många låter sig påverkas av medias ställningstagande. Det blir liksom automatiskt ett allmänt ställningstagande, som i och för sig kan vara fött ifrån mediernas.
Så min slutsats blir att jag är för kampanjjournalistik om man gör det tydligt för läsaren att det är en färdig värdering som är gjord och att det är vinklat på det sättet.
På återskrivande!
tisdag 24 mars 2009
Blogg C Based on a true story - eller?
Jag har läst boken En riktig våldtäktsman skriven av Katarina Wennstam. Wennstam började som kriminalreporter på SVT och sadlade sedan om till att skriva böcker. Böcker baserade på sådant som hon sett på rättegångar och läst i domar.
I de två böckerna Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman är det just våldtäktsfrågan som hon fördjupat sig i. I Flickan och skulden har hon lagt fokus på offret och hur de oftast diskrimineras i rätten.
I En riktig våldtäktsman läggs fokus istället på förbrytaren och på den generella, ibland kanske också diskriminerande/fördomsfulla synen på den ”typiske våldtäktsmannen”. Är alla män en potentiell våldtäktsman?
Katarina Wennstam har inte bara många åsikter inom området hon skriver om. Hon är också väldigt påläst och man märker att hennes intresse har lett henne till att gräva ännu djupare.
På det viset brukar hon många av de journalistiska verktygen när hon har sammanställt just dessa två reportageböcker.
Förundersökningarna har varit grundliga. Hon har intervjuat offer, förbrytare, poliser, psykologer och andra forskare inom ämnen som kan vara relevanta. Hon har besökt ungdomsanstalter, suttit med på rättegångar och läst x antal domslut för att kunna dra slutsatser som sedan presenteras i böckerna.
De fakta hon har fått fram presenterar hon på ett sätt där hon varierar egna resonemang, med litterära återgivningar av specifika fall. Tillsammans med detta väver hon även in intervjuer med andra relevanta personer.
De litterära återgivningarna är baserade på domslut och intervjuer som hon gjort, men om de är helt korrekt återgivna vet jag inte. Men det är känslan man får i alla fall. Och Wennstam är bra på att återge källor.
Men det är väl där en av riskerna finns med just att mixa litterära återgivningar med faktisk fakta, eller intervju. Det blir svårt att skilja på fiktion och verklighet, om det i detta fall skulle vara någon skillnad.
Jag gillar det här sättet att skriva. Det ger liv i texten och man får en mer realistisk uppfattning av det hela än om man bara skulle återge fakta och prata om folk i abstrakt form. Genom att ge en berättelse får man en annan inblick. Men som sagt, vissa risker finns ju.
Men källkritik, sanning och etik tycker jag fortfarande ska vara grundstenar i böcker som man väljer att kalla dokumentära. Det är en del av dokumentationen, att det ska vara god bakgrundsfakta och att läsaren kan lita på att det den läser är sant. Och om man vill ge en berättelse som målar upp det, men som inte är baserat på en sann händelse tycker jag att man kan återge det på ett stiligt sätt i texten.
På återskrivande
I de två böckerna Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman är det just våldtäktsfrågan som hon fördjupat sig i. I Flickan och skulden har hon lagt fokus på offret och hur de oftast diskrimineras i rätten.
I En riktig våldtäktsman läggs fokus istället på förbrytaren och på den generella, ibland kanske också diskriminerande/fördomsfulla synen på den ”typiske våldtäktsmannen”. Är alla män en potentiell våldtäktsman?
Katarina Wennstam har inte bara många åsikter inom området hon skriver om. Hon är också väldigt påläst och man märker att hennes intresse har lett henne till att gräva ännu djupare.
På det viset brukar hon många av de journalistiska verktygen när hon har sammanställt just dessa två reportageböcker.
Förundersökningarna har varit grundliga. Hon har intervjuat offer, förbrytare, poliser, psykologer och andra forskare inom ämnen som kan vara relevanta. Hon har besökt ungdomsanstalter, suttit med på rättegångar och läst x antal domslut för att kunna dra slutsatser som sedan presenteras i böckerna.
De fakta hon har fått fram presenterar hon på ett sätt där hon varierar egna resonemang, med litterära återgivningar av specifika fall. Tillsammans med detta väver hon även in intervjuer med andra relevanta personer.
De litterära återgivningarna är baserade på domslut och intervjuer som hon gjort, men om de är helt korrekt återgivna vet jag inte. Men det är känslan man får i alla fall. Och Wennstam är bra på att återge källor.
Men det är väl där en av riskerna finns med just att mixa litterära återgivningar med faktisk fakta, eller intervju. Det blir svårt att skilja på fiktion och verklighet, om det i detta fall skulle vara någon skillnad.
Jag gillar det här sättet att skriva. Det ger liv i texten och man får en mer realistisk uppfattning av det hela än om man bara skulle återge fakta och prata om folk i abstrakt form. Genom att ge en berättelse får man en annan inblick. Men som sagt, vissa risker finns ju.
Men källkritik, sanning och etik tycker jag fortfarande ska vara grundstenar i böcker som man väljer att kalla dokumentära. Det är en del av dokumentationen, att det ska vara god bakgrundsfakta och att läsaren kan lita på att det den läser är sant. Och om man vill ge en berättelse som målar upp det, men som inte är baserat på en sann händelse tycker jag att man kan återge det på ett stiligt sätt i texten.
På återskrivande
fredag 27 februari 2009
Blogg B Etikens gråzoner
Fallet med den homosexuelles mördare är minst sagt komplicerat. Man skulle kunna göra det enkelt för sig. Det finns ingen mening i att publicera något om deras religion och trosuppfattning då polisen hävdar att det inte finns något som tyder på hatbrott. End of story liksom.
Två av punkterna i Spelregler för press, radio och tv, gör det ännu tydligare.
10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.
16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.
Samtidigt finns det en möjlighet/risk att det är ett hatbrott det handlar om. Polisen utesluter det inte helt och fullt. Det är detta som försvarar exempelvis Aftonbladets val av publicering om de misstänktas religiösa tillhörighet. Att folk annars skulle börja spekulera om det själva tycker jag dock är ett ganska dåligt argument som chefredaktör Helin kommer med. Även om mediernas syfte är att granska och lyfta fram flera vinklar av händelser så är det främsta syftet att rapportera om skeenden som går att styrka med tydliga, säkra källor och de fakta som återges ska vara relevanta och sakriktiga, inga spekulationer.
I detta fall kan som sagt de misstänktas trosuppfattningar komma att vara relevant om det visar sig vara ett hatbrott, och en journalist vill alltid ha egna uppgifter och vara först med att publicera nya vinklar.
I det här fallet skulle jag som ansvarig utgivare ha gjort som Kvällspressen, nämna bloggen men inte mer än så. Man ger den delen av historien men håller fortfarande på detaljerna. Detaljer man kan publicera om det kommer nya uppgifter som tyder på att de kan vara relevanta.
Gråzonerna är större än de svart/vita zonerna. Det är en av utmaningarna som journalisten ändå på något vis älskar att ställa sig till. Etik och resonemang utifrån etiken är en del av yrket. I och med Internet försvinner dock en del av etiken. Eller Internet gör det möjligt för vem som helst att publicera vad som helst, och det finns många som inte gör samma överväganden som en faktisk journalist. Detta gör att journalisten känner en viss press att börja tänja på sina gränser också, man vill ju fortfarande ha scoopet. Det är den nya tidens utmaning; att försöka stå emot att ta upp kampen med Internet. Det är fortfarande inte upp till journalisten att hänga ut människor i den mån som vissa människor på Internet tycker om att göra.
På återskrivande!
Två av punkterna i Spelregler för press, radio och tv, gör det ännu tydligare.
10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.
16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.
Samtidigt finns det en möjlighet/risk att det är ett hatbrott det handlar om. Polisen utesluter det inte helt och fullt. Det är detta som försvarar exempelvis Aftonbladets val av publicering om de misstänktas religiösa tillhörighet. Att folk annars skulle börja spekulera om det själva tycker jag dock är ett ganska dåligt argument som chefredaktör Helin kommer med. Även om mediernas syfte är att granska och lyfta fram flera vinklar av händelser så är det främsta syftet att rapportera om skeenden som går att styrka med tydliga, säkra källor och de fakta som återges ska vara relevanta och sakriktiga, inga spekulationer.
I detta fall kan som sagt de misstänktas trosuppfattningar komma att vara relevant om det visar sig vara ett hatbrott, och en journalist vill alltid ha egna uppgifter och vara först med att publicera nya vinklar.
I det här fallet skulle jag som ansvarig utgivare ha gjort som Kvällspressen, nämna bloggen men inte mer än så. Man ger den delen av historien men håller fortfarande på detaljerna. Detaljer man kan publicera om det kommer nya uppgifter som tyder på att de kan vara relevanta.
Gråzonerna är större än de svart/vita zonerna. Det är en av utmaningarna som journalisten ändå på något vis älskar att ställa sig till. Etik och resonemang utifrån etiken är en del av yrket. I och med Internet försvinner dock en del av etiken. Eller Internet gör det möjligt för vem som helst att publicera vad som helst, och det finns många som inte gör samma överväganden som en faktisk journalist. Detta gör att journalisten känner en viss press att börja tänja på sina gränser också, man vill ju fortfarande ha scoopet. Det är den nya tidens utmaning; att försöka stå emot att ta upp kampen med Internet. Det är fortfarande inte upp till journalisten att hänga ut människor i den mån som vissa människor på Internet tycker om att göra.
På återskrivande!
torsdag 12 februari 2009
Blogg A Nyhetsvärdering
Att värdera nyheter. Eller att värdera händelser och sedan konstatera om det är nyheter. Det är journalistens främsta uppgift. Att avgöra vad som är viktigt för allmänheten att veta. Det är en ganska stor uppgift. Hur sköter man den? Och framförallt hur sköter man den på ett bra sätt? Vad gör en händelse relevant?
Det är en värdering som påverkas av många aspekter. Aspekter som olika journalister för olika tidningar tar olika ställning till.
I boken Börja skriva läggs det fram ett antal olika kriterier på varför en nyhet är viktig. Men dessa kriterier är olika viktiga på olika tidningar och kan tolkas på lite olika vis också.
Enligt Börja skriva är det som journalisten själv reagerar på den första värdering man gör. Sedan spelar det in att fler också ska reagera, sedan ska händelsen ha skett inom eller nära spridningsområdet, nyheten ska vara egen och aktuell, dessutom ska den vara uppseendeväckande. Om den har att göra med kända personer kan också vara ett viktigt kriterium i nyhetsvärderingen, liksom att den följer tidningens policy och image.
Bengt Johanssons undersökning Vid nyhetsdisken menar också att journalisten måste ta ställning till vad publiken vill ha och till vad publiken borde få och inte få.
En viktig skillnad som också finns är om tidningen ska sälja lösnummer eller om det är en tidning med trogna prenumeranter.
Jag har två ganska vitt spridda händelser som jag väljer att reflektera kring. Artikel nummer ett är från Sveriges största kvällstidning Aftonbladet.
(http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4375494.ab
Aftonbladet 10/2 ”Karvade sitt namn i älskarens rygg”)
En artikel som handlar om en kvinna som ristade in sitt namn på ryggen på sin älskare som hon tydligen också drogat. Detta hände i Blackburn, Storbritannien. Känns kanske inte som den viktigaste nyheten för allmänheten. Aftonbladet är dock en tidning som vill sälja lösnummer och sex, blod och lite knäppa saker säljer. Journalisten som läste detta i Blackburn Citizen och ansåg det vara tillräckligt viktigt för att placera det i svenska Aftonbladet har givetvis reagerat på detta. Och jag kan väl påstå att jag också reagerade när jag såg bilderna. Men är en reaktion tillräckligt för att anse händelsen vara viktig? I detta fall är det onekligen så. Storbritannien är inte helt långt ifrån Sverige heller, även om den här nyheten skulle ha varit ännu mer uppseendeväckande om det hade hänt inom Sveriges gränser. I den svenska kvällspressen finns det flera liknande berättelser som har varit som följetänger och därför ansågs den här nyheten även aktuell och matchande med tidningens image.
Händelse nummer två hittar vi i Uppsala Nya Tidning, Uppsalas lokala morgontidning. En av Uppsalas krogar har blivit av med sitt alkoholtillstånd. Detta är en given nyhet. Ingen tvekan om den saken. Det är en krog som journalisten vet att flera Uppsalabor har besökt någon gång i sitt liv. Den ligger verkligen mitt i spridningsområdet och är intressant för många. Det är också en aktuell nyhet då det indragna alkoholtillståndet är en följd av en polisrazzia som gjordes som UNT också skrev om. Alkoholtillstånd är något som diskuteras ofta, speciellt när det gäller ställen där många vet att det serveras alkohol till minderåriga. Detta var en av de krogarna. Nu står det dock i artikeln att det är på grund av ekonomiska skäl som tillståndet dras in, men att krogen skulle bli av med tillståndet har länge legat i luften. Detta är information som publiken både vill ha och samtidigt bör få. Så att den trogne krogbesökaren är medveten om att den öl han brukar ta efter jobbet inte längre går att ta just på det stället.
(http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=77-AV_ID=864319,00.html?from=puff
UNT 10/2 ”Uppsalarestaurang mister alkoholtillstånd”)
När det gäller blogginlägg tycker jag verkligen inte om att skriva för långt. Man orkar aldrig läsa de långa inläggen men detta är ett område som kräver längre resonemang. Hoppas att mina resonemang inte är för tråkiga bara.
På återhörande!
Det är en värdering som påverkas av många aspekter. Aspekter som olika journalister för olika tidningar tar olika ställning till.
I boken Börja skriva läggs det fram ett antal olika kriterier på varför en nyhet är viktig. Men dessa kriterier är olika viktiga på olika tidningar och kan tolkas på lite olika vis också.
Enligt Börja skriva är det som journalisten själv reagerar på den första värdering man gör. Sedan spelar det in att fler också ska reagera, sedan ska händelsen ha skett inom eller nära spridningsområdet, nyheten ska vara egen och aktuell, dessutom ska den vara uppseendeväckande. Om den har att göra med kända personer kan också vara ett viktigt kriterium i nyhetsvärderingen, liksom att den följer tidningens policy och image.
Bengt Johanssons undersökning Vid nyhetsdisken menar också att journalisten måste ta ställning till vad publiken vill ha och till vad publiken borde få och inte få.
En viktig skillnad som också finns är om tidningen ska sälja lösnummer eller om det är en tidning med trogna prenumeranter.
Jag har två ganska vitt spridda händelser som jag väljer att reflektera kring. Artikel nummer ett är från Sveriges största kvällstidning Aftonbladet.
(http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4375494.ab
Aftonbladet 10/2 ”Karvade sitt namn i älskarens rygg”)
En artikel som handlar om en kvinna som ristade in sitt namn på ryggen på sin älskare som hon tydligen också drogat. Detta hände i Blackburn, Storbritannien. Känns kanske inte som den viktigaste nyheten för allmänheten. Aftonbladet är dock en tidning som vill sälja lösnummer och sex, blod och lite knäppa saker säljer. Journalisten som läste detta i Blackburn Citizen och ansåg det vara tillräckligt viktigt för att placera det i svenska Aftonbladet har givetvis reagerat på detta. Och jag kan väl påstå att jag också reagerade när jag såg bilderna. Men är en reaktion tillräckligt för att anse händelsen vara viktig? I detta fall är det onekligen så. Storbritannien är inte helt långt ifrån Sverige heller, även om den här nyheten skulle ha varit ännu mer uppseendeväckande om det hade hänt inom Sveriges gränser. I den svenska kvällspressen finns det flera liknande berättelser som har varit som följetänger och därför ansågs den här nyheten även aktuell och matchande med tidningens image.
Händelse nummer två hittar vi i Uppsala Nya Tidning, Uppsalas lokala morgontidning. En av Uppsalas krogar har blivit av med sitt alkoholtillstånd. Detta är en given nyhet. Ingen tvekan om den saken. Det är en krog som journalisten vet att flera Uppsalabor har besökt någon gång i sitt liv. Den ligger verkligen mitt i spridningsområdet och är intressant för många. Det är också en aktuell nyhet då det indragna alkoholtillståndet är en följd av en polisrazzia som gjordes som UNT också skrev om. Alkoholtillstånd är något som diskuteras ofta, speciellt när det gäller ställen där många vet att det serveras alkohol till minderåriga. Detta var en av de krogarna. Nu står det dock i artikeln att det är på grund av ekonomiska skäl som tillståndet dras in, men att krogen skulle bli av med tillståndet har länge legat i luften. Detta är information som publiken både vill ha och samtidigt bör få. Så att den trogne krogbesökaren är medveten om att den öl han brukar ta efter jobbet inte längre går att ta just på det stället.
(http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=77-AV_ID=864319,00.html?from=puff
UNT 10/2 ”Uppsalarestaurang mister alkoholtillstånd”)
När det gäller blogginlägg tycker jag verkligen inte om att skriva för långt. Man orkar aldrig läsa de långa inläggen men detta är ett område som kräver längre resonemang. Hoppas att mina resonemang inte är för tråkiga bara.
På återhörande!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
